Ledare: Förbundet har blivit en pålitlig expert och en uppskattad samarbetspartner

Anneli Kiljunen, ordförande

TEXT: ANNELI KILJUNEN
ÖVERSÄTTNING: MARIA ÖSTERLUND

Det är en tidig lite mörk morgon och jag promenerar till mitt jobb i riksdagen. Mina tankar är ännu kvar i den stämning som rådde på organisationsdagarna i Kuopio, de var de sista där jag var ordförande för Närståendevårdarnas förbund. Det har varit mycket glädje, men också utmaningar och svåra perioder. Den vemodiga stämningen påverkas också av mina egna erfarenheter som närståendevårdare, dessa har varit närvarande i vardagen under de här åren.

Jag kom med i Närståendevårdarnas förbund 2006, ombedd av dåvarande ordförande Virpa Puisto. Virpa var stark och målmedveten och hennes hjärta brann för närståendevården.

När Virpa lämnade ordförandeskapet valdes jag till förbundets ordförande år 2009. De tre åren innan var viktiga läroår. Också min egen sakkunskap om närståendevården blev starkare, vilket gjorde det enklare att ta emot och sköta uppdraget som ordförande.

Det nationella utvecklingsprogrammet för närståendevården måste uppdateras

Jag minns 2008 när vi med en stor grupp demonstrerade utanför riksdagen och krävde starkare rättigheter för närståendevårdarna. Vi hade fått ett svar av justitieombudsmannen gällande närståendevårdarnas rättskydd: Närståendevårdarna hade inget juridiskt rättsskydd – vi var laglösa.

Tyvärr är den här situationen inte mycket bättre idag. År 2011 hölls tuffa regeringsförhandlingar och vi fick våra egna viktiga skrivningar med i regeringsprogrammet. Förutom detta startades det nationella utvecklingsprogrammet för närståendevården i ministeriet genom krav från vårt förbund.  Till sakkunnig sekreterare för utvecklingsarbetet valdes Merja Salanko-Vuorela och undertecknad som vårt förbunds representant. Det här var mycket viktigt ur närståendevårdens synvinkel eftersom det nationella programmet för närståendevården förde samman förutom vårt förbund, också andra organisationer, ministerier, forskningsinstitut, Kommunförbundet, THL och tillsammans kunde vi fundera på närståendevårdens situation.

Arbetsgruppen tog fram ett utvecklingsprogram som har använts ännu i år. Programmet gjorde att man talade mycket om närståendevård och det i sin tur ledde till att statens finansiering utökades och att det gjordes förbättringar såsom närståendevårdarnas rätt till hälsogranskningar.

Programmet blev bekant och utnyttjades också i den nuvarande regeringens regeringsprogram, lagstiftningen förbättrades och spetsprojekt som hörde ihop med närståendevården startades på olika håll i Finland. Nu är det viktigt att programmet uppdateras och att innehållet utnyttjas när man förnyar socialskyddet.

Närståendevården blir kvar i mig

Vårt förbundets verksamhet har utvecklas väldigt mycket, personal har bytts ut under åren, vår expertis har stärkts och till följd av projekten har vi fått trovärdighet och förbättrat vår ställning som sakkunniga för intressebevakning bl. a. i ministerierna och i riksdagen. Förbundet tas på allvar, man vill allt oftare höra oss och nätverka med oss. På det sättet ser framtiden ljusare ut.

Nu är rätt tid att stiga åt sidan. Jag är lycklig över min tid i Närståendevårdarnas förbund. Jag har lärt mig mycket och jag har haft fördelen att lära känna fantastiska människor.

De här åren har varit viktiga för mig. Jag funderar ibland om det här har varit en slump, för min egen mor var närståendevårdare när jag kom med i förbundets verksamhet. Efter det har jag själv varit närståendevårdare för tre olika personer: för min son och efter det för två närstående. Närståendevårdarrelationerna tog slut förra hösten men närståendevården kommer att vara min vardag också i framtiden – precis som för många andra.

Jag vill tacka alla för de här fantastiska åren. Vi ska komma ihåg att ta hand om oss själva, för då orkar vi också ta hand om våra närstående.

Jag tackar er med värme och kärlek

Anneli